Beskedet.

Igår kom mailet från den internationella koordinatorn på KI. Mailet som vi väntat på i en mindre evighet. Eller ptja. 1,5 vecka för att vara exakt.

Ansökningsprocessen blev helt klart en mer omständlig process än vad den kanske borde varit. Att fixa alla papper var inga problem. Det var bara en fyra sidor lång ansökan som skulle registreras på nätet, skrivas ut för att sedan skrivas under och kopieras i två extra exemplar, betygsdokument på engelska, CV på engelska samt ett motiveringsbrev som skulle ordnas. Allt fixades på några timmar. Sedan klistrades frimärken på kuverten och våra ansökningar låg snart trygga på postlådan.

Trodde vi.

Två dagar senare, tillika den dag som skolan senast skulle ha dokumenten tillhanda, hör jag av mig till den internationella koordinatorn på skolan för att försäkra mig om att våra ansökningar hade kommit fram i tid. Varken min eller Malins ansökan hade kommit fram.

Paniken.

Jag mailar tillbaka och frågar hur vi kan lösa problemet, samtidigt som jag mailar samma fråga till en annan koordinator som jag och Malin träffat innan. Hon, i sin tur pratar med den internationella koordinatorn och de beslutar att vänta någon dag så att posten ska få göra sitt. Vi pustar ut.

Ytterligare två dagar senare har min ansökan äntligen kommit fram, men något spår av Malins ansökan finns inte. Samtidigt får jag reda på att det har blivit något tjorv med min elektroniska ansökan, och får instruktioner om att göra en ny ansökan på nätet, skriva ut den för att sedan fara och lämna ansökan på skolan. Efter praktikdagens slut åker jag till skolan och ordnar min ansökan, samtidigt som jag passar på att skriva ut Malins CV och motiveringsbrev som ännu inte kommit fram. Jag går upp med alla dokument och lämnar i facket hos den internationella koordinatorn.

Vi var i mål.

Igår fick vi beskedet.

Vi ska få åka till Indien.