Första veckan avcheckad.

Det är svårt att förstå att vi bara har varit här i en vecka. Med tanke på allt vi varit med om senaste veckan, så känns det som att vi har varit här i minst två månader. Det är så otroligt många intryck, känslor, information, ljud och lukter. Vi har varit så sjukt trötta under dagarna eftersom vi verkligen varit på tårna hela tiden för att hänga med. Men nu känner vi båda att vi börjar landa, vi har mer energi, och kan börja njuta av att vi faktiskt är här nere.

Fysioterapiavdelningen ligger nere i källaren på universitetssjukhuset. Här finns både behandlingsrum/salar och föreläsningssalar. Våra dagar första veckan har bestått av klinik under förmiddagarna, och lektioner/seminarium på eftermiddagarna.

Någonting som är en stor skillnad mot hur vi jobbar hemma i Sverige är att de jobbar väldigt mycket med passiv behandling. Här har det ett helt rum med britsar, med en maskin vid varje brits. Det är bland annat shockwave, microwave, utraljud, tens, värme och kyla.

En annan grej är att britsarna inte är höj och sänkbara. Fixar inte patienten att komma upp på britsen, ja, då använder man bara trappan.

I lördags var det en karneval på besök på campus. Under den här första veckan har det alltså hunnits med tre fester med massa dans. I onsdags var det Dandiya, igår var det då karneval, och ikväll var det insparksfest för förstaårsstudenterna. Det är helt otroligt fantastiskt att se den dansglädje som finns hos alla. Finns musik, ja då finns det dans. Alla dansar. Även fast man inte kan.

När karnevalen var på besök passade vi på att köpa mat ute. Stekt ris blandat med grönsaker och tofu kostade Rs 100, alltså ungefär 13:-.

Någonting vi börjar bli duktiga på att att vänta. Vi börjar lära oss att alltid komma minst 15 minuter senare än utsatt tid, men vi är trots detta, alldeles för tidiga. Här väntar vi på att bli upplockade utanför vårt hostel.

Två studenter från fysioterapiutbildningen tog med sig mig och Malin till det hinduiska templet Lontek Devi Mandir, som bara ligger ett stenkast från campus. Där hittade vi bästa stället för solnedgångar, och den perfekta platsen att läsa en bok.

Solnedgång sett från templet.

Imorgon sätter kursen för socialmedicin igång, så det ska bli riktigt roligt!

Stora skillnader

Efter en vecka på ortopedmottagningen här på sjukhuset i Loni är det vissa saker som skiljer sig så otroligt mycket mellan Indien och Sverige.

- Hygien som hemma på sjukhus är otroligt viktigt. Vi har plasthandskar och plastförkläde som man byter efter varje patient, spritar händerna ofta och har arbetskläder som man slänger till tvätt efter varje arbetspass. Här jobbar man i sina egna kläder och i en skjorta som man har på sig varje dag. De använder inga handskar eller förkläden och bär ofta ringer, klockor och armband.

- Här har alla patienter sina kläder kvar på sig under undersökning och behandling jämfört med hemma där vi ber patienterna ta av sig om det behövs för undersökning eller behandling.

- Salen för fysioterapi är 7 sängar där alla patienter ser varandra och ibland tas anamnes (sjukdomshistorian) ute i korridoren tillsammans med andra patienter. Sjukhussalarna är ca 70 bäddar i samma rum, kvinnor och barn för sig och män för sig. I Sverige har vi egna rum om de kommer till en vårdcentral och man är noga med att patienten får vara privat så man pratar först bakom stängd dörr. I sjukhusen är det rum med upp till 4 bäddar jämfört med de 70 dem har här.

- När patienten har fått sin bedömning vid första besöket så gör fysioterapeuten upp en behandlingsplan för att patientens problem. Där vi har varit under den här veckan, så har det handlat främst om passiva behandlingsmetoder, såsom värme, kyla, TENS och ultraljud. Då skriver fysioterapeuten upp i vilken ordning patienten ska få följande behandlingar, och sedan genomförs dessa varje gång patienten kommer till sjukhuset.

- Jounalföringen skiljer sig väldigt mycket från det vi har hemma i Sverige. Här tar patienten med sig sin egen journalmapp och ger den till fysioterapeuten. Där skriver fysioterapeuten ned anamnesen samt behandlingsplanen, men inte mycket mer än så.

Träningssalen för fysioterapi

  

På plats i Loni

Igår blev vi upphämtade av en jeep som skolan skickat, och lämnade Mumbai och hotellet strax efter åtta på morgonen. Väl i bilen försökte jag och Malin rent reflexmässigt sätta på oss bälten, men misslyckades då det inte fanns någonstans att sätta fast våra bälten i. Vi tittade på varandra och utbytte menande blickar och insåg att det kommer bli en lång resa.

Antalet tutningar som vår chaufför gjorde under 10 minuter, är fler tutningar än vad vi hört under hela våra liv. I Indien är man lite liberal när det kommer till hur många bilar som får plats bredvid varandra på vägen, och är vägen inte tillräckligt bred, så går det alldeles utmärkt att köra vid sidan av, till och med utanför vägen i fel riktning. Sista fyra milen tog chauffören en genväg, och den vägen bestod mer av håligheter än av någonting annat. Efter fem och en halv timme av spänning, var vi framme i Loni och Pravara Institute of Medical Sciences. Första stora prövningen var över.

Att komma fram till Loni var fantastiskt. Det var en grönska på ett helt annat sätt än i Mumbai, som är ganska stenigt. Luften är även den, helt annan. Lite friskare.

Vi blev tilldelade våra rum direkt och fick gå och äta vår första lunch i messen. Vi kommer nog att få lära oss att älska att äta Dal, linsgryta. Maten var överraskande god, och våra munnar brändes inte bort av kryddigheten. Sjukt glad överraskning.

Lite annat som vi fixat med de första dagarna här är att ansöka om wifi och att fixa ett sim-kort till mobilen, vilket inte låter så jobbigt men eftersom att varje grej kräver ett dokument med flera underskrifter, passkopior och extra kort på oss tar det sin tid.

Imorgon bitti är det dags för vårt första yogapass!

Framme i Indien!!

Plötsligt och äntligen blev allting som vi trott skulle hända, verkligt och vi landade i Indien. Efter några sista dagar av förberedelser samt upphämtning av visum som kom bara fyra dagar innan avresa är vi nu här. Vi anlände till Mumbai klockan 23.40 natten till söndagen. Efter en visumkontroll så blev vi upphämtade av en chaufför från Hotel Residency Fort som stod ute bland alla de andra andra som skulle hämtas upp.

Men den grejen liksom. Vi blev chockade när vi kom ut från flygplatsen och möttes av en rad på ca 50 meter av människor som står riktade mot oss och kollade, ropade och hade olika skyltar med namn. Det var en känsla av att gå på röda mattan blandat med känslan av att vi var två riktigt kräsna personer som skulle välja en bland alla dessa chaufförer, var oroligt konstigt i kombination med att vi blev chockade av värmen och fukten när vi kom ut. Det var som att gå in i en vägg. Väl i bilen fick vi en ny upplevelse, Indiens trafik. Bilarna kör inte i några speciella filer utan alla kör där de passar dem, tutan användes konstant, fast dock inte av vår chaufför, han blinkade istället konstant med helljuset. Resan tog drygt en timma till hotellet där vi sedan somnade ganska fort efter incheckning.

Under vår första dag har vi fått hjälp av Maria som är en student på universitetet, hon hjälpte oss att köpa indiska kläder. Vi åkte först till en marknad i Colaba och sedan till ett stort shoppingcenter där vi kände oss mer hemma då de var fasta priser och ingen som tjatade på en konstant. Maria bjöd med oss på lunch under dagen vid hennes kyrka och vi blev otroligt väl bemötta och blev serverade Biryani (kyckling med ris). Det var riktigt kul att få komma dit och roligt att de uppskattade oss, trots att det blev bekymmer när de skulle försöka hitta någonting till oss att äta med, då de troligen inte tyckte att vi skulle äta med händerna som dem.

Just nu pågår även en stor högtid här i Mumbai, Ganesh Chaturthi, vilket är en elva dagar lång högtid då guden Ganeshas födelsedag firas. I slutet av firandet så förs statyer av Ganesha ned i havet, vilket symboliserar rening och nystart. I morse möttes vi av en glimt av firandet:

Imorgon väntar tidig resa till Loni!