Tiden här väcker många tankar och många känslor. Jag tror inte att någon av oss någonsin har funderat så mycket på hur vi har det i Sverige förrän nu när vi är i ett land som är så olikt. Har nu försökt att sammanfatta några av våra tankar och några av de olikheter som vi stöter på här dagligen.
Som innan kommer hygien upp och vi har under veckorna reflekterat på skillnaderna mellan länderna. Att man inte använder desinfektion eller spritar av britsar eller händer mellan patienter är fortfarande lite svårt för oss. Mediciner ligger ofta öppet i lådor utan några förpackningar och dem plockar i alla mediciner för hand innan dem ger de till patienterna. Att sjuksköterskorna som tog blodprover för HIV inte hade handskar var nog de som för oss var mest förvånande. Dem som åker ut för att informera om sjukdomen och har störst risk att komma i kontakt med blod när hon tar ca 150 blodprov på en dag. Men också uppe på avdelningar när de går mellan olika patienter känns det för oss konstigt.
Vi har nu under den senaste veckan fått veta varför personalen i vården inte använder handskar så mycket förutom vid öppna sår eller liknande. I Indien är det förnedrande att inte ta i en annan människa, om man skulle ta i en person med handskar är det samma sak som att säga att du är ingenting värd. Samma sak om man skulle använda handskar på ett barn så kan föräldrarna vända det mot barnet och vara säkra på att det är något fel på barnet för att läkaren eller vårdpersonalen inte ville ta i honom/henne.
Just användandet av sprit och handskar kan absolut vara för frekvent använt i Sverige och vi kanske har det för sterilt. En blandning av de olika ländernas hygienrutiner hade kanske varit bra, men när man är upplärd med de strikta reglerna och till och med blir bedömda i hygien på våra praktikperioder känns det fel att behandla patient efter patient utan att tvätta sig eller sina redskap mellan.
Anpassningen till allt som man under de första veckorna tyckte var konstigt, jobbigt och annorlunda blir snabbt vardag. Exempelvis har jag märkt att jag nu inte reagerar på våra små "husdjur" på toaletten. De kryper små djur på väggarna och man ser dem men bryr sig inte längre (Så länge dem inte är för stora). Dock så har Moa oturen att ha en heldel kackerlackor på sitt rum, hos mig stannar dem i badrummet men inne hos henne finns dem lite här och där och en dag också i sängen vilket vi inte kommer vänja oss vid...
Man vänjer sig också vid hur folket lever. Vi går ofta igenom sjukhuset när vi ska gå ut från Campus då det både är en genväg men också för att det ofta är någonting som händer där inne eller någonting annorlunda man kan se. När man kommer till huvudentrén på kvällen ligger det ofta folk och sover på golvet där. Det är anhöriga som sover där för att vara sällskap under de timmar de får vara på avdelningen. Känslan som slog mig för någon vecka sedan när jag inte reagerade på detta utan tyckte att det var helt normalt var lite läskig. Det är ju normalt för att vara här men att tycka att det är okej eller att folk ska ha det så kommer kanske inte slå till igen förrän man kommer hem igen och kommer till ett sjukhus då man inser hur fantastiskt vi har de hemma.
Maten är väldigt annorlunda från hemma. Jag var säker på att jag skulle sakna kött redan efter några veckor men nu har det gått två månader och det går fortfarande bra. Visst har vi beställt kyckling några gånger på restaurang men annars är det bara vegetariskt. Vi har vant oss vid att maten är stark men en sak som vi har extra svårt att vänja oss vid är frukosten. Hemma är man van vid en frukost som inte smakar så mycket och är relativt lätt, här äter vi kryddstark mat, ofta friterat och de serverar gärna riktig middagsmat. En sak som jag har vant mig vid och som kommer vara svårt att komma ifrån när man kommer hem är allt gott bröd man får till alla måltider!
Internet, är en annan sak som vi har reflekterat över. Hemma är man uppkopplad hela tiden och gärna på flera enheter samtidigt. Här kan man bara ha uppkoppling på en enhet och internetet är väldigt begränsat och varierar kraftigt i hur fort det går från timme till timme. Det går också bara att använda om man är i byggnaden som vi bor i eller om man är inne i skolan. Jag hoppas att vi kommer ta med oss att inte vara lika beroende av internet och att ständigt vara tillgängliga men man kommer säkert anpassa sig lika snabbt hemma igen som man har gjort här.
Att svara fast att man inte kan svaret. Här har vi märkt att det är bättre att svara någonting trots att det inte är rätt eller att vara helt tyst, än att säga att man inte kan eller vet. Nu efter några veckor har man börjat lära sig att man inte kan lita på allt och att man kan fråga men att man själv också måste kolla upp svaret om det är någonting man måste veta. I början var det det svårt för oss som inte har koll alls på Indien att veta vilka saker som är sanna eller vilka som var helt påhittade.
Vi har pratat mycket om att Indierna är väldigt duktiga att sätta alla i arbete och att ingen ska vara arbetslös. Vilket är väldigt bra och fint men det gör att det finns otroligt många konstiga jobb och att det jobbar väldigt många i butiker och olika serviceställen. I den lilla butiken vi brukar gå till tror vi att det skulle jobbat en i kassan och en på golvet om den varit i Sverige, medan det här jobbar mellan 6-11 stycken. Vid betalning är det en som slår in i kassan, en som lägger ihop sakerna och en som packar men inte allt för sällan står det också någon och kollar på, När man sedan går ut står det en man som öppnar och stänger dörren. Dörröppnaren stämplar ibland också kvittot trots att han står 5 meter ifrån när man betalar.
Andra jobb som vi har reagerat på är mannen som sitter på en pall i hissen på sjukhuset och trycker på knapparna åt folk hela dagarna eller kvinnan som sitter nere på fysioterapin framför en dator för att vakta alla röntgenbilder. Om någon kommer till kvinnan vid datorn för att ta fram en röntgenbild är det inte hon som tar fram den utan då flyttar hon sig snällt åt sidan tills dem är klara innan hon tar sin plats framför datorn igen. Detta är jobb som man inte trodde fanns men det är som sagt bra att det finns jobb till så många som möjligt!
Någonting som vi behövt vänja oss vid är att alltid bli uppassade och att folk alltid har full koll på oss. Att de har koll på oss är bra men det är ovant att fylla i en bok varje gång man lämnar sitt rum för att gå till skolan, matsalen eller om vi ska åka iväg på längre utflykter, boken ska alltid skrivas i. Klockan 21 varje kväll måste vi vara tillbaka på boendet vilket jag trodde skulle kännas tidigt men vi båda har varit så trötta av alla intryck plus att det inte finns så mycket att göra på kvällarna här så det har det inte känts som något hinder. När man ska lämnar skolans område för någon typ av resa, både dagsturer och längre måste man fylla i papper och signera att man själv ska ta allt ansvar och man ska lämna in hotellbokningar, chaufförens namn och nummer (om man har någon) samt skriva ett brev till rektorn där man säger vilka personer, vilka tider och vad man ska göra. Rektorn signerar och man lämnar en kopia till den internationella koordinatorn.
Jag förstår att dem vill veta att vi alltid är i säkerhet och att det är skolans ansvar men det är svårt att anpassa sig till deras nivå av säkerhet som när vi var ute med den mobila kliniken på landsbygden och läkaren inte ville att vi skulle lämna bussen på hela dagen för att det var för mycket folk (en lugn liten by) eller när vår lärare som kört oss till en stad inte lät oss äta utanför hotellet för att vi då var tvungna att gå bland folk.
Uppassningen vi får är smickrande, men när man är van att klara sig själv så blir den jobbig och man får kämpa för att inte visa vad man känner. Det handlar om allt från att man inte har tillgång till städredskap eller tvätt, det är jätteskönt att dem tvättar och städar åt oss men det skulle vara skönt att kunna fixa lite själv ibland också. Om man kommer in i ett rum där alla står och man ställer sig bredvid men blir man snabbt kommenderad att sitta ner, klart att vi inte ska stå och bli trötta. Om man ska gå och hämta någonting ropar dem snabbt på någon arbetare som springer iväg och hämtar så att vi inte ska behöva anstränga oss. Uppassning och att alltid be om lov för allt man vill göra är nog saker som vi kommer uppskatta när vi kommer hem, få känna att man själv får bestämma och styra precis som innan.
Indier är väl kanske inte de bästa när det kommer till planering. Vi Svenskar är överlag väldigt planerande och vi får ofta höra det från de lärare som besökt Sverige att svenskar vet exakt vad dem ska göra under hela nästa år, exakt tid och det finns inget spontant hos oss alls. Bilden dem har av oss känns som att vi är robotar men den är ju delvis sann och framförallt om man jämför med Indierna. Här i Indien kommer man alltid sent, är det t.ex. en lektion som startar klockan 9 kommer ingen före 9.15 och vissa då till och med lärare kan droppa in 30 minuter sent utan att det är några konstigheter. Om man hart bestämt möte med någon kan man sitta och vänta upp till en timma och när personen tillslut kommer är det inte en tillstymmelse till att det skulle vara något konstigt utan det är mer konstigt av oss att vi faktiskt har väntat. Att planera är ofta bara ord för dem och man ska inte ta till sig så mycket. Detta var något vi fick höra innan vi åkte hit men man vill ju tro att en inbjudan som personer har pratat om i flera dagar faktiskt är en inbjudan. Vi har två gånger om fått erfara att även om man blivit bjuden flera gånger om till en tillställning betyder det inte att den blir av och om den inte blir av är det inte heller så att man får veta det utan det bara är så. Häromdagen skulle vi på en middag, 45 minuter efter utsatt tid fick vi äntligen kontakt med tjejerna som gått på Bio. Dem frågade om vi kunde träffas nästa dag istället men eftersom att vi då hade andra planer sa dem bara, "de gör ingenting" och allt var bra. Det är svårt att lära sig att anpassa sig till detta för man vill vara så öppen och lita på alla men när det blir situationer som detta blir man tveksam att lita på dem inför nästa gång och man kanske inte dyker upp då eftersom att man inte visste om det var på riktigt eller inte. Vissa här skyller det på att vi inte är tillräckligt spontana och att om man inte är spontan så missar vi så mycket..kan delvis hålla med men för att hinna med att träffa alla man vill och hinna uppleva ett nytt land behövs lite planering iallafall för oss planerande svenskar.
Hoppas att det inte blev ett allt för rörigt inlägg, och om det blev rörigt är det precis så som det är inne i våra huvuden så då har ni fått med er någonting. Det jag vill säga är iallafall att Olikheter är helt klart spännande!
