Klinisk rotation - Kardio

Klinisk rotation som vi precis har läst, innebär att vi har varit på olika fysioterapiavdelningar. Rektorn här på fysioterapin tyckte bestämt att vi skulle vara på olika avdelningar då han ansåg att vi skulle lära oss mer ifall vi var på olika avdelningar själva. Trots att vi inte blev helt nöjda med beslutet (eftersom vi inte allt för sällan behöver varandra för att förstå både lärare och studenter) blev det så och vi har spenderat en vecka på varje avdelning. Studenterna är så galet duktiga på engelska när det kommer till terminologi som rör sjukvård, men utöver detta är det ganska knaggligt. Så när vi sitter med studenterna och pratar om patienter går det bra, men så fort ämnet rör någonting som sträcker sig utanför patientfall, så börjar de prata marathi. Detta gör att dagarna blir otroligt långa, då man hela tiden får be studenterna att prata på engelska. Och de ändrar ofta språket till engelska, men ändrar tillbaka till marathi efter några meningar. Svårt att lyckas att vara delaktig då.

Oberoende vilken avdelning man är på ser dagarna ganska lika ut och man börjar vid 09.00-tiden. Studenterna pluggar eller har olika presentationer fram till 10.30-tiden, då det är dags att gå upp på avdelningarna på sjukhuset. Beroende på hur många patienter man har för dagen kommer man tillbaka någon gång mellan 11.30 och 12.15. Därefter är det pluggtid fram till lunchen som är klockan 13.00 ifall man inte har patienter som besöker fysioterapiavdelningen. Efter lunch är det oftast lektioner på eftermiddagen för alla studenter förutom de som gör sin internship. Men man vet aldrig riktigt ifall det är lektioner eller inte. Så när vi kommer tillbaka efter lunchen vid 14.15-tiden så är det alltid så att man får gå runt och leta lite för att se vad eftermiddagen kan tänkas innehålla.

Såhär brukar det se ut när lektionen börjat för 15 minuter sedan.

Cardiorespiratory
Kardio är avdelningen som träffar patienter med hjärt- och andningsrelaterade besvär. De har dels några "outpatients" som kommer till den öppna avdelningen för fysioterapi på grund av deras övervikt, och är då med i ett viktminskningprogram. De patienterna som är med i programmet har alltså gått där dagligen i flera år. Det som är lite intressant är att de endast kommer till avdelningen och går på ett löpband. En av patienterna har som dagligt mål att bränna 100 kcal på löpbandet. Både jag och Malin har i omgångar försökt uttrycka vår undran kring hur effektivt det här viktminskningsprogrammet verkligen är, och ifall det skulle vara möjligt att göra annat än att bara gå på löpbandet. Till svar har vi fått att patienterna inte vill göra någonting annat än att gå på löpbandet. Vilket gör att vår undran kring konceptet kvarstår.

Här står två fysioterapeutstudenter som håller koll på patienten.

Blodtrycksmätaren är lite annorlunda än de vi har hemma i Sverige.

På sjukhusavdelningarna är det otroligt blandade patienter och vi har varit på intensivvård-, brännskade-, kirurg- och ortopedavdelningen. På avdelningarna arbetar de mycket med andningsträning för de inneliggande patienterna. Det är segmentell andning, övningar för thoraxexpansion, thoraxmobilisering, sluten läppandning, djupandningsövningar, spirometer och annat. Men det som är märkligt är att väldigt få patienter får komma upp ur sängen tillsammans med fysioterapeuterna. Utan all andningsgymnastik, rörelseövningar för både armar och ben och eventuellt någon styrkeövning sker liggandes i sängen. Detta trots att patienterna är fullt kapabla till att stå upp. Det kliar ordentligt i fingrarna, och jag kan sällan hålla mig från att ge förslaget ifall det inte är dags att "ta upp" patienten.

Brännskadeavdelningen tillät inga besökare, därför blev patienterna så otroligt tacksamma när vi kom förbi. Det var fruktansvärt att se, men fantastiskt att se kämparglöden hos alla.

När man ska in till intensiven måste du lämna skorna utanför och byta till... flipflops!

Det märks här hur duktiga eleverna här är på det teoretiska, de kan alla möjliga sjukdomar utantill och exakt hur tillståndets utveckling sker och vad som händer. De är grymma på att lyssna på lungorna på alla sina patienter och fysioterapeuterna har själva ansvaret att läsa ut röntgenbilder, vilket är någonting som vi inte alls får lära oss på utbildningen i Sverige. 

Lite blandade tankar

Tiden här väcker många tankar och många känslor. Jag tror inte att någon av oss någonsin har funderat så mycket på hur vi har det i Sverige förrän nu när vi är i ett land som är så olikt. Har nu försökt att sammanfatta några av våra tankar och några av de olikheter som vi stöter på här dagligen. 

Som innan kommer hygien upp och vi har under veckorna reflekterat på skillnaderna mellan länderna. Att man inte använder desinfektion eller spritar av britsar eller händer mellan patienter är fortfarande lite svårt för oss. Mediciner ligger ofta öppet i lådor utan några förpackningar och dem plockar i alla mediciner för hand innan dem ger de till patienterna. Att sjuksköterskorna som tog blodprover för HIV inte hade handskar var nog de som för oss var mest förvånande. Dem som åker ut för att informera om sjukdomen och har störst risk att komma i kontakt med blod när hon tar ca 150 blodprov på en dag. Men också uppe på avdelningar när de går mellan olika patienter känns det för oss konstigt.
Vi har nu under den senaste veckan fått veta varför personalen i vården inte använder handskar så mycket förutom vid öppna sår eller liknande. I Indien är det förnedrande att inte ta i en annan människa, om man skulle ta i en person med handskar är det samma sak som att säga att du är ingenting värd. Samma sak om man skulle använda handskar på ett barn så kan föräldrarna vända det mot barnet och vara säkra på att det är något fel på barnet för att läkaren eller vårdpersonalen inte ville ta i honom/henne.
Just användandet av sprit och handskar kan absolut vara för frekvent använt i Sverige och vi kanske har det för sterilt. En blandning av de olika ländernas hygienrutiner hade kanske varit bra, men när man är upplärd med de strikta reglerna och till och med blir bedömda i hygien på våra praktikperioder känns det fel att behandla patient efter patient utan att tvätta sig eller sina redskap mellan.

Anpassningen till allt som man under de första veckorna tyckte var konstigt, jobbigt och annorlunda blir snabbt vardag. Exempelvis har jag märkt att jag nu inte reagerar på våra små "husdjur" på toaletten. De kryper små djur på väggarna och man ser dem men bryr sig inte längre (Så länge dem inte är för stora). Dock så har Moa oturen att ha en heldel kackerlackor på sitt rum, hos mig stannar dem i badrummet men inne hos henne finns dem lite här och där och en dag också i sängen vilket vi inte kommer vänja oss vid...

Man vänjer sig också vid hur folket lever. Vi går ofta igenom sjukhuset när vi ska gå ut från Campus då det både är en genväg men också för att det ofta är någonting som händer där inne eller någonting annorlunda man kan se. När man kommer till huvudentrén på kvällen ligger det ofta folk och sover på golvet där. Det är anhöriga som sover där för att vara sällskap under de timmar de får vara på avdelningen. Känslan som slog mig för någon vecka sedan när jag inte reagerade på detta utan tyckte att det var helt normalt var lite läskig. Det är ju normalt för att vara här men att tycka att det är okej eller att folk ska ha det så kommer kanske inte slå till igen förrän man kommer hem igen och kommer till ett sjukhus då man inser hur fantastiskt vi har de hemma.

Maten är väldigt annorlunda från hemma. Jag var säker på att jag skulle sakna kött redan efter några veckor men nu har det gått två månader och det går fortfarande bra. Visst har vi beställt kyckling några gånger på restaurang men annars är det bara vegetariskt. Vi har vant oss vid att maten är stark men en sak som vi har extra svårt att vänja oss vid är frukosten. Hemma är man van vid en frukost som inte smakar så mycket och är relativt lätt, här äter vi kryddstark mat, ofta friterat och de serverar gärna riktig middagsmat. En sak som jag har vant mig vid och som kommer vara svårt att komma ifrån när man kommer hem är allt gott bröd man får till alla måltider!

Internet, är en annan sak som vi har reflekterat över. Hemma är man uppkopplad hela tiden och gärna på flera enheter samtidigt. Här kan man bara ha uppkoppling på en enhet och internetet är väldigt begränsat och varierar kraftigt i hur fort det går från timme till timme. Det går också bara att använda om man är i byggnaden som vi bor i eller om man är inne i skolan. Jag hoppas att vi kommer ta med oss att inte vara lika beroende av internet och att ständigt vara tillgängliga men man kommer säkert anpassa sig lika snabbt hemma igen som man har gjort här.

Att svara fast att man inte kan svaret. Här har vi märkt att det är bättre att svara någonting trots att det inte är rätt eller att vara helt tyst, än att säga att man inte kan eller vet. Nu efter några veckor har man börjat lära sig att man inte kan lita på allt och att man kan fråga men att man själv också måste kolla upp svaret om det är någonting man måste veta. I början var det det svårt för oss som inte har koll alls på Indien att veta vilka saker som är sanna eller vilka som var helt påhittade.

Vi har pratat mycket om att Indierna är väldigt duktiga att sätta alla i arbete och att ingen ska vara arbetslös. Vilket är väldigt bra och fint men det gör att det finns otroligt många konstiga jobb och att det jobbar väldigt många i butiker och olika serviceställen. I den lilla butiken vi brukar gå till tror vi att det skulle jobbat en i kassan och en på golvet om den varit i Sverige, medan det här jobbar mellan 6-11 stycken. Vid betalning är det en som slår in i kassan, en som lägger ihop sakerna och en som packar men inte allt för sällan står det också någon och kollar på, När man sedan går ut står det en man som öppnar och stänger dörren. Dörröppnaren stämplar ibland också kvittot trots att han står 5 meter ifrån när man betalar.
Andra jobb som vi har reagerat på är mannen som sitter på en pall i hissen på sjukhuset och trycker på knapparna åt folk hela dagarna eller kvinnan som sitter nere på fysioterapin framför en dator för att vakta alla röntgenbilder. Om någon kommer till kvinnan vid datorn för att ta fram en röntgenbild är det inte hon som tar fram den utan då flyttar hon sig snällt åt sidan tills dem är klara innan hon tar sin plats framför datorn igen. Detta är jobb som man inte trodde fanns men det är som sagt bra att det finns jobb till så många som möjligt!

Någonting som vi behövt vänja oss vid är att alltid bli uppassade och att folk alltid har full koll på oss. Att de har koll på oss är bra men det är ovant att fylla i en bok varje gång man lämnar sitt rum för att gå till skolan, matsalen eller om vi ska åka iväg på längre utflykter, boken ska alltid skrivas i. Klockan 21 varje kväll måste vi vara tillbaka på boendet vilket jag trodde skulle kännas tidigt men vi båda har varit så trötta av alla intryck plus att det inte finns så mycket att göra på kvällarna här så det har det inte känts som något hinder. När man ska lämnar skolans område för någon typ av resa, både dagsturer och längre måste man fylla i papper och signera att man själv ska ta allt ansvar och man ska lämna in hotellbokningar, chaufförens namn och nummer (om man har någon) samt skriva ett brev till rektorn där man säger vilka personer, vilka tider och vad man ska göra. Rektorn signerar och man lämnar en kopia till den internationella koordinatorn.
Jag förstår att dem vill veta att vi alltid är i säkerhet och att det är skolans ansvar men det är svårt att anpassa sig till deras nivå av säkerhet som när vi var ute med den mobila kliniken på landsbygden och läkaren inte ville att vi skulle lämna bussen på hela dagen för att det var för mycket folk (en lugn liten by) eller när vår lärare som kört oss till en stad inte lät oss äta utanför hotellet för att vi då var tvungna att gå bland folk.
Uppassningen vi får är smickrande, men när man är van att klara sig själv så blir den jobbig och man får kämpa för att inte visa vad man känner. Det handlar om allt från att man inte har tillgång till städredskap eller tvätt, det är jätteskönt att dem tvättar och städar åt oss men det skulle vara skönt att kunna fixa lite själv ibland också. Om man kommer in i ett rum där alla står och man ställer sig bredvid men blir man snabbt kommenderad att sitta ner, klart att vi inte ska stå och bli trötta. Om man ska gå och hämta någonting ropar dem snabbt på någon arbetare som springer iväg och hämtar så att vi inte ska behöva anstränga oss. Uppassning och att alltid be om lov för allt man vill göra är nog saker som vi kommer uppskatta när vi kommer hem, få känna att man själv får bestämma och styra precis som innan.

Indier är väl kanske inte de bästa när det kommer till planering. Vi Svenskar är överlag väldigt planerande och vi får ofta höra det från de lärare som besökt Sverige att svenskar vet exakt vad dem ska göra under hela nästa år, exakt tid och det finns inget spontant hos oss alls. Bilden dem har av oss känns som att vi är robotar men den är ju delvis sann och framförallt om man jämför med Indierna. Här i Indien kommer man alltid sent, är det t.ex. en lektion som startar klockan 9 kommer ingen före 9.15 och vissa då till och med lärare kan droppa in 30 minuter sent utan att det är några konstigheter. Om man hart bestämt möte med någon kan man sitta och vänta upp till en timma och när personen tillslut kommer är det inte en tillstymmelse till att det skulle vara något konstigt utan det är mer konstigt av oss att vi faktiskt har väntat. Att planera är ofta bara ord för dem och man ska inte ta till sig så mycket. Detta var något vi fick höra innan vi åkte hit men man vill ju tro att en inbjudan som personer har pratat om i flera dagar faktiskt är en inbjudan. Vi har två gånger om fått erfara att även om man blivit bjuden flera gånger om till en tillställning betyder det inte att den blir av och om den inte blir av är det inte heller så att man får veta det utan det bara är så. Häromdagen skulle vi på en middag, 45 minuter efter utsatt tid fick vi äntligen kontakt med tjejerna som gått på Bio. Dem frågade om vi kunde träffas nästa dag istället men eftersom att vi då hade andra planer sa dem bara, "de gör ingenting" och allt var bra. Det är svårt att lära sig att anpassa sig till detta för man vill vara så öppen och lita på alla men när det blir situationer som detta blir man tveksam att lita på dem inför nästa gång och man kanske inte dyker upp då eftersom att man inte visste om det var på riktigt eller inte. Vissa här skyller det på att vi inte är tillräckligt spontana och att om man inte är spontan så missar vi så mycket..kan delvis hålla med men för att hinna med att träffa alla man vill och hinna uppleva ett nytt land behövs lite planering iallafall för oss planerande svenskar.

Hoppas att det inte blev ett allt för rörigt inlägg, och om det blev rörigt är det precis så som det är inne i våra huvuden så då har ni fått med er någonting. Det jag vill säga är iallafall att Olikheter är helt klart spännande!

Sista två dagarna på socialmedicin.

Fyra veckor av studiebesök på så otroligt många olika platser är nu förbi. Vi har fått möjligheten att se olika delar av området vi bor i, men också olika sidor och delar av landet. Är väldigt glad över att ha fått gå denna kurs då vi har fått uppleva så mycket som vi annars aldrig skulle kunna komma i kontakt med. Om man åkt till Indien som turist eller bara läst på skolan skulle vi troligen inte kommit ut till slumområdena, träffat sexarbetare, varit på alla skolor och träffat barnen eller upplevt något av de andra minnesvärda besöken. Vissa saker har varit väldigt svåra att se och hantera men i efterhand är vi tacksamma för alla besök.

De sista två dagarna på kursen spenderades längre från Loni än innan och vi körde några timmar för att nå första stoppet som var en vårdcentral i byn Rajur. Byn hade ca 10.000 invånare och vårdcentralen hade varit där sedan sex år tillbaka. Dem berättade att de innan bara funnits en "Baba" i området som helade och använde svart magi, men att folk mer och mer kom till hälsocentralen nu istället för att få vård. Vidare, ytterligare en bit upp i bergen låg nästa ställe där vi fick prata med läkaren för mottagningen. Hon hade tidigare jobbat i Mumbai men blev nu placerad här i sin hemby. De båda ställena talade om att antalet patienter ökar kraftigt under regnperioden då det blir fler fall av malaria, mer hudproblem/hudsjukdomar och mer vattenföroreningar som leder till diarréer eller andra problem med magen.

Receptionen med journaler i samma ordning och lika lättillgängliga som vi är vana vid här i Indien. En av de stora skillnaderna mellan länderna om man ska se till rutiner inom sjukvården. 

Mediciner förvaras i en stor låda på golvet medans den lilla står framme på receptionsdisken.

Vidare åkte vi till ett ålderdomshem uppe i bergen. Det låg med fantastisk utsikt. Besöket blev väldigt speciellt då vi alla hade förstått det som att vi skulle till ett barnhem så vi ställde frågor om ålder på barnen och om barnen fick undervisning, vad barnen tyckte om att göra m.m. Vår lärare som var med gjorde så gott han kunde på sin knackiga engelska att svara oss så vi skulle bli nöjda, men det var självklart svårt när de boende var 65+ och då inte gick i skolan eller lekte längre. Det tog oss en bra stund innan vi förstod att kvinnorna vi träffade i de första rummet som vi trodde var arbetare/lärare inte var det, utan de var boende på ålderdomshemmet. Det var alltså 45 boende på detta privata åldersomshem. 17 män och 28 kvinnor. Det fanns ett litet tempel precis intill dit de gick två gånger om dagen.

Vi kom strax innan lunch så kvinnorna sitter och gör chapati

Mannen var 86år och därmed den äldsta på boendet. De berättade att han har levt ett rent liv utan några berusningsmedel eller någon livspartner.

I sällskapsrummet kan man bland annat läsa en tidning, be, se på tv eller spela instrument

Sista besöket för dagen var i en by med 50 familjer för att få se hur människorna här bor och lever. Detta var ett av mina favoritbesök då vi faktiskt fick gå in i husen och se hur dem är uppbyggda, hur och om de har möbler, vilket varierade mycket men som mest hade dem en säng och kanske några stolar. Annars var allt på golvet. Husen i denna by var lite annorlunda jämfört med de byar eller områden vi sett innan eftersom att husen var gjorda av sten, förutom taken som ofta var plåt. Ofta fanns det ett loft med plats för att torka eller förvara hö till djuren som också dem, bodde i huset. Om de inte hade kossorna i samma rum som dem själva så fanns det en säng inne i det rum där kossorna var. El fanns någon/några timmar på kvällen. Jag tror att vi var lika intresserade och nyfikna av hur de hade det och att vi ville komma i kontakt med byborna som dem var av att veta vilka vi var och titta på oss så det blev den stor grupp människor som vandrade runt bland husen. Det är väldigt svårt att tänka att man kan leva hela sitt liv här och man får verkligen en tankeställare om vad som är viktigt och hur bra vi har det hemma. Man blir lyckligt av att möta dessa människor, de allra flesta personer vi har träffat under denna resa har varit väldigt hjälpsamma och trevliga men det känns extra mycket när man kommer till platser som denna och man ser hur lite dem har och äger men vill fortfarande erbjuda saker och tar emot oss med öppna armar.

köksavdelningen i ett av husen

Allrum med stege upp till loftet

Första dagen var nu slut och vi åkte till hotellet som skolan fixat. Det blev ett stort rum för oss alla sex. Vår lärare som är väldigt överbeskyddande ringde till skolan som fixade en vakt som sedan satt utanför vårt rum hela natten. Det kändes hemskt att låta honom sitta där men samtidigt tryggt.

Baba, helare, medicinman eller man som utför svartmagi. Första besöket på lördagen var hos en man som var den enda personen i området som behandlade sjukdomar eller skador. Han använde sig av rötter, blad, växter och annat från naturen för att bota alla möjliga sjukdomar. Han var en otroligt mysig och härlig man som lärt sig kosten av sin pappa när han växte upp och som nu lär sin son för att yrket och möjligheten till vård för byborna ska finnas kvar. Han visade gärna upp sin medicin men han var mycket hemlighetsfull om var bladen eller rötterna kom från för växter. Det är kul att träffa någon som tror så starkt på någonting och som brinner för någonting så mycket som han gjorde. Han kan läka alla typer av patienter och ingen har någonsin tagit skada av hans behandling enligt honom.

Rötterna han här håller fram använder han till patienter med feber.

2 skedar blandas i vatten och tas 2ggr/dag i tre dagar vid njursten.

Bladen används vid all typ av ryggsmärta. De krossas och blandas med fler saker för att sedan masseras in.

En liten tunn bit av trästubben blandat med lite vatten och de hjälper mot att inte få blåmärken efter slag eller annan skada.

Sista besöket var hos en kvinna som hjälpe byns kvinnor vid förlossningar. Hon var mycket blyg och gick gärna iväg från gruppen så fort som vi inte ställde frågor direkt till henne. Vi fick iallafall lite information. Dem har ingen medicinering/smärtlindring vid förlossningar om det skulle uppstå komplikationer finns det ingen sjukvård i närheten utan det är en ganska lång väg dit vilket resulterar i att både mödradödlighet och barnadödlighet förekommer men det var svårt att förstå hur vanligt det var eftersom att det är någonting dem gärna inte talar om.

På vägen hem stannade vi till på en utsiktsplats innan bilresan som var ovanligt krokig och skumpig började.

Nashik

Förra veckan spenderades på äventyr utanför campus.

När vi stod utanför Centre of Social Medicine på måndagsmorgonen förra veckan så visste vi inte riktigt vad som väntade oss de kommande tre dagarna. Vi hade sett på schemat att vi skulle sova två nätter i Nashik, men mycket mer än så visste vi inte.

Efter en stunds väntan (det är alltid en stunds väntan i Indien), så kom vår bil. Tillsammans med chauffören och läraren från skolan så blev vi åtta personer plus massa packning och material, som klämdes in i bilen med endast sju säten och utan bagageutrymme. Vi kallar det för en bra start på dagen. Moa hamnar allra längst bak där biltaket är lite lägre, och slår i huvudet i taket vid varenda gupp (vilket är en helt del) under de första två timmarna av bilfärden. 

Väl framme vid vårt första stopp så var vi alla lite småtrötta och fortfarande ganska oinförstådda i vad som skulle vänta. Sedan följer en procedur som återupprepas mångtalet gånger de nästkommande dagarna. Vi går in i en byggnad och tar trapporna längst upp. Vi kommer in i ett litet rum, fyllt med människor och stolar ställs fram för att vi ska kunna sitta ned. Vi svenskar och de fyra amerikanerna sitter alltså ned, medan alla andra står upp. Vi vet inte riktigt vars vi är, och de som vi besöker har inte riktigt koll på vilka vi är. Men där sitter vi. Om vi har tur, så startar alla möten med en liten presentation kring vars vi befinner oss, och vad personerna som vi besöker sysslar med. Men ibland så blir vi direkt tillfrågade att ställa frågor. Utan att riktigt veta vars vi befinner oss. Det är.. speciellt.

Tillbaka till första stoppet på vår resa. Det visar sig att vi har hamnat på ett DIC (drop in-centre) för sexarbetare. På knagglig engelska får vi lära oss om deras arbete med MSM (men who have sex with men), FSW (female sex workers) och TG (transgender). I Indien är det olagligt att både köpa och sälja sex, men trots det är det en stor industri. Många sexarbetare har endast några få år av skolgång, medan andra inte har någon utbildning över huvud taget. Eftersom sex är ett tabubelagt ämne, så saknar otroligt många indier kunskap om HIV/AIDS och könssjukdomar, vilket i sin tur gör att sjukdomarna sprids.

Kondomerna till höger kan sexarbetarna köpa för 3-4Rs, (ca 50öre i sek) medan de till höger är lite dyrare.

I det här rummet skedde läkarundersökningarna för de arbetare som behövde undersökas. 

Under våra besök på de olika DIC, fick vi möjlighet att träffa både män och kvinnor som jobbade som sexarbetare. De själva uppmanade oss att fråga om allt som vi funderade på, och svarade gärna på allt, förutom de frågor som berörde deras psykiska mående. När vi tog upp ämnet, började tårar rinna ned för kinderna, och personen i fråga var tvungen att ta en paus. Vi förstod att det var ett ämne som många gräver ned djupt för att orka med sin vardag. Det var lättare att prata om att de tjänar 200 Rs (ca 25kr) per sexuell tjänst, men att det beror på ifall man tillhör en bordell eller ifall man säljer sig på gatan. Dem berättade också att det händer då och då att dem bli hotade med olika vapen för att antingen ge sina tjänster gratis eller att ha sex utan kondom.

På bordellen som vi besökte jobbade det bara kvinnor som var mellan 20-30 år. Där tjänar de 320 Rs (ca 40kr) per sexuell tjänst, men måste betala tillbaka hälften till bordellmamman i slutet av varje dag. De berättade att varje kvinna kan ha mellan 4-25 kunder per dag, och att kvinnorna jobbar varenda dag, året runt. Förutom fem dagar i månaden förstås, då kvinnan har sin menstruation. Då bordeller inte heller är lagligt, så mutas polisen en gång i månaden. Då betalar bordellägaren ungefär 40 000 Rs (ca 5200kr) till polisen, och får då behålla sin verksamhet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta inlägget. Det är så otroligt svårt att ta in och att återberätta. De här dagarna kommer finnas med mig, under resten av mitt liv. Jag tror att jag talar för Malin också. Det här var dagar som vi verkligen inte var förberedda på. Även om vi skulle fått chansen att förbereda oss, så vet jag inte hur man förbereder sig för att möta människor som lever i sådan misär, att den enda utvägen är att sälja sin kropp till främlingar? Hur kan vi någonsin ta in, att det är en grupp med människor som lever sina liv på samhällets lägsta trappsteg? Att de som styr landet inte ens vill ta i dessa människor med tång när de dör, att deras kroppar istället bara dumpas någonstans.

Organisationer beståendes av kvinnliga sexarbetare har startas under de senaste åren och vi fick möta styrelsen för en av dessa organisationer. De berättade bland annat om hur de jobbar för att öka rättigheterna för de kvinnor som jobbar med sex, hur barnen till kvinnorna ska få utbildning och om de self empowerment-kurserna som hålls.

Vi besökte ett slumområde i Nashik där över 10 000 människor hade sitt hem.

Slumområde i Nashik.

Red-light district i Nashik.

Trappan på bilden leder in till en av bordellerna i Nashik. Det var inte meningen att vi skulle stanna till där, men blev inbjudna av kvinnorna då vi gick förbi. De, som inte hade någonting alls, insisterade på att bjuda oss alla på kall läsk som de sprang iväg och köpte åt oss. Helt surrealistiskt att dricka den kalla mangodrycken och samtidigt veta att det vi dricker är värt minst en dags arbete för en kvinna. 

HIV och migrationscamp

Tre dagar har vi nu spenderat på ett migrationsprojekt med fokus mot HIV. Vi var den första dagen på kontoret och fick information om hur dem arbetar, träffade och bekantade oss med några ur personalstyrkan. Projektet startade eftersom många personer flyttade till detta distrikt för att arbeta under kortare perioder, 6-12 månader. Under den period dem är ifrån sina familjer och fruar är det mycket vanligt att man har sex med andra. Otrohet är en fråga som är otroligt svårt att få några raka svar på hur vanligt det är. När man pratar med folk känns det helt självklart att mannen har sex med andra om han bor borta under några månader, inget konstigt men samtidigt tystas det ner och bara slås undan. Så det är en handling som är helt accepterad samtidigt som den absolut inte är accepterad.

Projektet når ut till alla de 10,000 migranter som är i deras distrikt under samma tidsperiod. Deras arbetsområden är uppdelade på 5 olika camp. Under de senaste 2 åren har de haft 17 personer som varit HIV positiva och då fortsätter arbetet genom att informera om hur dem kan skydda sina fruar, hur dem behöver vidare vård m.m.

Vi fick första dagen läsa några av de frågor som dem ställt vid första informationsmötet och då har dem ingen koll alls på vad HIV är, hur de smittar, hur man kan skydda sig. Det känns så hemskt och konstigt för oss att man kan ha missat information om en så viktig sjukdom som detta är här och att dem inte vet hur en kondom ser ut eller varför man skulle använda den.

När personalen från projektet kommer ut till ett camp har dem först en liten presentation om bakgrunden till projektet, sjukdomen och vad som kommer hända under dagen. De får sedan fylla i ett formulär med namn, pappas namn, efternamn, om dem är gifta, adress i hemstad/by. Formuläret innehöll betydligt fler frågor och ganska många av dem handlade om sex och relationer men ingen av dessa frågor ställdes under de dagarna vi var med och vi vet inte om dem kommer tillbaka för att fortsätta fylla i eller om de bara görs på vissa specifika ställen. När första delen är klar och dem har signerat antingen med penna eller för dem som inte kan skriva, med ett tumavtryck är det dags för blodprov. Ett litet rör fylls bara en liten bit upp och de går sedan vidare till läkaren. De berättar där om de har några symptom eller sjukdomar och kan få medicin utskrivet eller i vissa fall en kallelse till Pravara sjukhus. Kallelsen funkar inte som hemma att man får en tid bokad utan man får en lapp som man ska ta med sig om man får möjligheten att komma till sjukhuset, där visar man upp lappen som ett bevis på att man "får vara där".

En sak som vi reagerade starkt på är att de sitter 50 stycken arbetare/kollegor bara någon meter bort när patienterna pratar och berättar om sina vanor, sjukdomar, symptom m.m. Som en stor publik som kollar på dig när du ska ta blodprov och svara på otroligt privata frågor, men det är just här och nu dem måste berätta om sina symptom för att få möjlighet till hjälp. Det var ingen av dem som tycktes besvärade utav detta utan det är nog bara vår uppfostran och skolgången med tystnadsplikt och respekt för varje patient som gjorde att detta var en otroligt ovanlig och konstig situation.

Tisdagens camp. Här bodde 150 familjer där minst en i familjen arbetade på byggföretaget som var kopplat hit.

Blodproverna togs sittande på golvet som det mesta annat här. Otroligt skicklig sköterska som inte missade venen en enda gång trotts tidspress. Antalet kvinnor som arbetade här var mycket litet.

Kille 22 år som inte kan skriva sitt namn får här signera med tumavtryck.

Här informeras arbetarna om projektet och dagens schema.

HIV test, väntan på svar. I övrigt är bilden talande i och med oordningen enligt oss och att allt är på samma ställe samt att det faktiskt är på marken. Nålarna som användes vid provtagningen ligger i påsen i bakgrunden utan några säkerhetshylsor.

För de patienter som inte kan läsa använder läkaren sig av detta symbolspråk när patienten ska ta läkemedel. Symbolen nere till vänster innebär att patienten ska ta en tablett på morgonen, ingenting mitt på dagen samt två tabletter på kvällen. Lodrät linje betyder alltså tablettintag medans den vågräta linjen symboliserar hela dagen, morgon, middag, kväll.

En kvinna bad om att få fläta och sätta upp Malin´s hår. Trots att man inte kan kommunicera med tal är dem inte rädda för att ta kontakt med oss utan ville gärna visa oss deras boende och familj. 

I Sverige är det ovanligt att man vill eller låter främlingar hålla sina barn. Här tycks det vara en ära för dem om vi håller deras barn och får därför barnen nästan slängda till oss. Här håller Moa en flicka på 3 månader.  

Aurangabad.

Under helgen som var tog vi vår första riktiga helgtripp. Vi tog ledigt under lördagen för att tillsammans med de fyra amerikanska studenterna åka till Aurangabad och till Ellora- och Ajantagrottorna.

Vi lämnade Loni redan 06.30 på lördagsmorgonen för att nå Elloragrottorna vid 09.30-tiden. Vi visste väl ärligt talat inte riktigt vad vi skulle vänta oss, så vi blev nästan överväldigade över att se att vi hade 34 grottempel framför oss. När vi rullade in på parkeringen blev vi fullständigt svärmade av försäljare vid vår bil, vi klarade oss ganska bra genom att fullkomligt ignorera försäljarna, men amerikanskorna fastnade ganska bra. Tillslut tog vi oss loss och började bege oss mot ingången. På väg dit möttes vi av en man som började fråga oss vars vi kom ifrån, och om vi visste någonting om grottorna. Han presenterade sig själv med sitt indiska namn först, och sedan förklarade han att vi istället kunde kalla honom för Lee.

Lee berättade för oss vilka grottor vi verkligen inte fick missa, och berättade i vilken ända vi skulle börja för att solen skulle hänga med och skina in i grottorna under dagen. Han lånade oss ett häfte med information om alla grottorna, och önskade oss sedan en trevlig dag.

Vi startade med de hinduiska grottorna, för att sedan ta oss mot de buddhistiska grottorna. När vi var på väg mot grotta nr 16, vilket var den största och mest populära grottan att besöka, så bestämmer vi oss för att ta ett gruppfoto på oss tillsammans med amerikanarna. Sedan händer det sinnessjuka. Ni vet scenen i Lejonkungen där Simba hör någonting, och sedan helt plötsligt kommer det en flock av djur och han springer för sitt liv? Den känslan fick vi, fast med skolbarn. Vet inte hur många hundra skolbarn som bara sprang mot oss. Haha. Helt plötsligt var vi omringade av barn, och var tvungna att ta oss därifrån. Lee kom till undsättning och ledde oss bort från folkmassan.

Efter Elloragrottorna for vi till Aurangabad och till Bibi Ka Maqbara, vilket är en kopia av Taj Mahal. Byggdes troligen runt 1650-talet och byggdes till minne av beställarens mor.

Dagen slutade med att vi knappt fick rum på det hotellet som skolan hade hjälpt till att boka in oss på. Och kan vi prata lite om hur det är att bo på hotell i Indien med studentvisum? Alltså. Först och främst måste man ha med sig ett formulär som berättar vars man bor någonstans i Indien då man inte bor på hotell. Vi hade såklart inte med oss något sådant formulär. Efter långa diskussioner och något telefonsamtal, så verkade det tillslut öppnas upp en väg. Det togs kopior på våra pass och visum, vi fick fylla i namn, våra fäders namn, datumet vi kom till indien, vars vi kom ifrån, hur länge vi hade tänkt att stanna i indien, när våra visum gick ut, vars våra pass var utfärdade, kontaktuppgifter till någon i sverige, fotografering med webcam och några signaturer.

För en hotellnatt.

Andra dagen började även den, tidigt. Vi lämnade Aurangabad vid 06.30 och begav oss mot Ajantagrottorna. När vi kom fram blev vi igen, omsvärmade av försäljare. De gav oss små kristaller, presenterade sig och bad oss komma till deras affär efter våra besök vid grottorna. De följde med oss ända fram till bussen som skulle ta oss upp för berget och fram till grottorna. Helt galet.

Grottorna var placerade helt annorlunda i Ajanta. Här låg alla grottempel intill varandra, som i en hästsko. Det var helt fantastiskt vackert, och utsikten var magisk. På väg upp mot första grottan hör vi hur något kommer galopperande. Helt plötsligt springer en apa förbi oss, och börjar rycka tag i plastpåsen som en besökare håller i. Apan vinner kampen och plastpåsen går sönder, och apan börjar mumsa i sig de nyvunna nötterna.

De äldsta grottemplen i Ajanta är från 200 år f.Kr. Det var med stor beundran som vi rörde oss i de lokaler som funnit under en så otroligt lång tid. Svårt att ta in så mycket historia.