Nashik

Förra veckan spenderades på äventyr utanför campus.

När vi stod utanför Centre of Social Medicine på måndagsmorgonen förra veckan så visste vi inte riktigt vad som väntade oss de kommande tre dagarna. Vi hade sett på schemat att vi skulle sova två nätter i Nashik, men mycket mer än så visste vi inte.

Efter en stunds väntan (det är alltid en stunds väntan i Indien), så kom vår bil. Tillsammans med chauffören och läraren från skolan så blev vi åtta personer plus massa packning och material, som klämdes in i bilen med endast sju säten och utan bagageutrymme. Vi kallar det för en bra start på dagen. Moa hamnar allra längst bak där biltaket är lite lägre, och slår i huvudet i taket vid varenda gupp (vilket är en helt del) under de första två timmarna av bilfärden. 

Väl framme vid vårt första stopp så var vi alla lite småtrötta och fortfarande ganska oinförstådda i vad som skulle vänta. Sedan följer en procedur som återupprepas mångtalet gånger de nästkommande dagarna. Vi går in i en byggnad och tar trapporna längst upp. Vi kommer in i ett litet rum, fyllt med människor och stolar ställs fram för att vi ska kunna sitta ned. Vi svenskar och de fyra amerikanerna sitter alltså ned, medan alla andra står upp. Vi vet inte riktigt vars vi är, och de som vi besöker har inte riktigt koll på vilka vi är. Men där sitter vi. Om vi har tur, så startar alla möten med en liten presentation kring vars vi befinner oss, och vad personerna som vi besöker sysslar med. Men ibland så blir vi direkt tillfrågade att ställa frågor. Utan att riktigt veta vars vi befinner oss. Det är.. speciellt.

Tillbaka till första stoppet på vår resa. Det visar sig att vi har hamnat på ett DIC (drop in-centre) för sexarbetare. På knagglig engelska får vi lära oss om deras arbete med MSM (men who have sex with men), FSW (female sex workers) och TG (transgender). I Indien är det olagligt att både köpa och sälja sex, men trots det är det en stor industri. Många sexarbetare har endast några få år av skolgång, medan andra inte har någon utbildning över huvud taget. Eftersom sex är ett tabubelagt ämne, så saknar otroligt många indier kunskap om HIV/AIDS och könssjukdomar, vilket i sin tur gör att sjukdomarna sprids.

Kondomerna till höger kan sexarbetarna köpa för 3-4Rs, (ca 50öre i sek) medan de till höger är lite dyrare.

I det här rummet skedde läkarundersökningarna för de arbetare som behövde undersökas. 

Under våra besök på de olika DIC, fick vi möjlighet att träffa både män och kvinnor som jobbade som sexarbetare. De själva uppmanade oss att fråga om allt som vi funderade på, och svarade gärna på allt, förutom de frågor som berörde deras psykiska mående. När vi tog upp ämnet, började tårar rinna ned för kinderna, och personen i fråga var tvungen att ta en paus. Vi förstod att det var ett ämne som många gräver ned djupt för att orka med sin vardag. Det var lättare att prata om att de tjänar 200 Rs (ca 25kr) per sexuell tjänst, men att det beror på ifall man tillhör en bordell eller ifall man säljer sig på gatan. Dem berättade också att det händer då och då att dem bli hotade med olika vapen för att antingen ge sina tjänster gratis eller att ha sex utan kondom.

På bordellen som vi besökte jobbade det bara kvinnor som var mellan 20-30 år. Där tjänar de 320 Rs (ca 40kr) per sexuell tjänst, men måste betala tillbaka hälften till bordellmamman i slutet av varje dag. De berättade att varje kvinna kan ha mellan 4-25 kunder per dag, och att kvinnorna jobbar varenda dag, året runt. Förutom fem dagar i månaden förstås, då kvinnan har sin menstruation. Då bordeller inte heller är lagligt, så mutas polisen en gång i månaden. Då betalar bordellägaren ungefär 40 000 Rs (ca 5200kr) till polisen, och får då behålla sin verksamhet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta inlägget. Det är så otroligt svårt att ta in och att återberätta. De här dagarna kommer finnas med mig, under resten av mitt liv. Jag tror att jag talar för Malin också. Det här var dagar som vi verkligen inte var förberedda på. Även om vi skulle fått chansen att förbereda oss, så vet jag inte hur man förbereder sig för att möta människor som lever i sådan misär, att den enda utvägen är att sälja sin kropp till främlingar? Hur kan vi någonsin ta in, att det är en grupp med människor som lever sina liv på samhällets lägsta trappsteg? Att de som styr landet inte ens vill ta i dessa människor med tång när de dör, att deras kroppar istället bara dumpas någonstans.

Organisationer beståendes av kvinnliga sexarbetare har startas under de senaste åren och vi fick möta styrelsen för en av dessa organisationer. De berättade bland annat om hur de jobbar för att öka rättigheterna för de kvinnor som jobbar med sex, hur barnen till kvinnorna ska få utbildning och om de self empowerment-kurserna som hålls.

Vi besökte ett slumområde i Nashik där över 10 000 människor hade sitt hem.

Slumområde i Nashik.

Red-light district i Nashik.

Trappan på bilden leder in till en av bordellerna i Nashik. Det var inte meningen att vi skulle stanna till där, men blev inbjudna av kvinnorna då vi gick förbi. De, som inte hade någonting alls, insisterade på att bjuda oss alla på kall läsk som de sprang iväg och köpte åt oss. Helt surrealistiskt att dricka den kalla mangodrycken och samtidigt veta att det vi dricker är värt minst en dags arbete för en kvinna. 

HIV och migrationscamp

Tre dagar har vi nu spenderat på ett migrationsprojekt med fokus mot HIV. Vi var den första dagen på kontoret och fick information om hur dem arbetar, träffade och bekantade oss med några ur personalstyrkan. Projektet startade eftersom många personer flyttade till detta distrikt för att arbeta under kortare perioder, 6-12 månader. Under den period dem är ifrån sina familjer och fruar är det mycket vanligt att man har sex med andra. Otrohet är en fråga som är otroligt svårt att få några raka svar på hur vanligt det är. När man pratar med folk känns det helt självklart att mannen har sex med andra om han bor borta under några månader, inget konstigt men samtidigt tystas det ner och bara slås undan. Så det är en handling som är helt accepterad samtidigt som den absolut inte är accepterad.

Projektet når ut till alla de 10,000 migranter som är i deras distrikt under samma tidsperiod. Deras arbetsområden är uppdelade på 5 olika camp. Under de senaste 2 åren har de haft 17 personer som varit HIV positiva och då fortsätter arbetet genom att informera om hur dem kan skydda sina fruar, hur dem behöver vidare vård m.m.

Vi fick första dagen läsa några av de frågor som dem ställt vid första informationsmötet och då har dem ingen koll alls på vad HIV är, hur de smittar, hur man kan skydda sig. Det känns så hemskt och konstigt för oss att man kan ha missat information om en så viktig sjukdom som detta är här och att dem inte vet hur en kondom ser ut eller varför man skulle använda den.

När personalen från projektet kommer ut till ett camp har dem först en liten presentation om bakgrunden till projektet, sjukdomen och vad som kommer hända under dagen. De får sedan fylla i ett formulär med namn, pappas namn, efternamn, om dem är gifta, adress i hemstad/by. Formuläret innehöll betydligt fler frågor och ganska många av dem handlade om sex och relationer men ingen av dessa frågor ställdes under de dagarna vi var med och vi vet inte om dem kommer tillbaka för att fortsätta fylla i eller om de bara görs på vissa specifika ställen. När första delen är klar och dem har signerat antingen med penna eller för dem som inte kan skriva, med ett tumavtryck är det dags för blodprov. Ett litet rör fylls bara en liten bit upp och de går sedan vidare till läkaren. De berättar där om de har några symptom eller sjukdomar och kan få medicin utskrivet eller i vissa fall en kallelse till Pravara sjukhus. Kallelsen funkar inte som hemma att man får en tid bokad utan man får en lapp som man ska ta med sig om man får möjligheten att komma till sjukhuset, där visar man upp lappen som ett bevis på att man "får vara där".

En sak som vi reagerade starkt på är att de sitter 50 stycken arbetare/kollegor bara någon meter bort när patienterna pratar och berättar om sina vanor, sjukdomar, symptom m.m. Som en stor publik som kollar på dig när du ska ta blodprov och svara på otroligt privata frågor, men det är just här och nu dem måste berätta om sina symptom för att få möjlighet till hjälp. Det var ingen av dem som tycktes besvärade utav detta utan det är nog bara vår uppfostran och skolgången med tystnadsplikt och respekt för varje patient som gjorde att detta var en otroligt ovanlig och konstig situation.

Tisdagens camp. Här bodde 150 familjer där minst en i familjen arbetade på byggföretaget som var kopplat hit.

Blodproverna togs sittande på golvet som det mesta annat här. Otroligt skicklig sköterska som inte missade venen en enda gång trotts tidspress. Antalet kvinnor som arbetade här var mycket litet.

Kille 22 år som inte kan skriva sitt namn får här signera med tumavtryck.

Här informeras arbetarna om projektet och dagens schema.

HIV test, väntan på svar. I övrigt är bilden talande i och med oordningen enligt oss och att allt är på samma ställe samt att det faktiskt är på marken. Nålarna som användes vid provtagningen ligger i påsen i bakgrunden utan några säkerhetshylsor.

För de patienter som inte kan läsa använder läkaren sig av detta symbolspråk när patienten ska ta läkemedel. Symbolen nere till vänster innebär att patienten ska ta en tablett på morgonen, ingenting mitt på dagen samt två tabletter på kvällen. Lodrät linje betyder alltså tablettintag medans den vågräta linjen symboliserar hela dagen, morgon, middag, kväll.

En kvinna bad om att få fläta och sätta upp Malin´s hår. Trots att man inte kan kommunicera med tal är dem inte rädda för att ta kontakt med oss utan ville gärna visa oss deras boende och familj. 

I Sverige är det ovanligt att man vill eller låter främlingar hålla sina barn. Här tycks det vara en ära för dem om vi håller deras barn och får därför barnen nästan slängda till oss. Här håller Moa en flicka på 3 månader.  

Aurangabad.

Under helgen som var tog vi vår första riktiga helgtripp. Vi tog ledigt under lördagen för att tillsammans med de fyra amerikanska studenterna åka till Aurangabad och till Ellora- och Ajantagrottorna.

Vi lämnade Loni redan 06.30 på lördagsmorgonen för att nå Elloragrottorna vid 09.30-tiden. Vi visste väl ärligt talat inte riktigt vad vi skulle vänta oss, så vi blev nästan överväldigade över att se att vi hade 34 grottempel framför oss. När vi rullade in på parkeringen blev vi fullständigt svärmade av försäljare vid vår bil, vi klarade oss ganska bra genom att fullkomligt ignorera försäljarna, men amerikanskorna fastnade ganska bra. Tillslut tog vi oss loss och började bege oss mot ingången. På väg dit möttes vi av en man som började fråga oss vars vi kom ifrån, och om vi visste någonting om grottorna. Han presenterade sig själv med sitt indiska namn först, och sedan förklarade han att vi istället kunde kalla honom för Lee.

Lee berättade för oss vilka grottor vi verkligen inte fick missa, och berättade i vilken ända vi skulle börja för att solen skulle hänga med och skina in i grottorna under dagen. Han lånade oss ett häfte med information om alla grottorna, och önskade oss sedan en trevlig dag.

Vi startade med de hinduiska grottorna, för att sedan ta oss mot de buddhistiska grottorna. När vi var på väg mot grotta nr 16, vilket var den största och mest populära grottan att besöka, så bestämmer vi oss för att ta ett gruppfoto på oss tillsammans med amerikanarna. Sedan händer det sinnessjuka. Ni vet scenen i Lejonkungen där Simba hör någonting, och sedan helt plötsligt kommer det en flock av djur och han springer för sitt liv? Den känslan fick vi, fast med skolbarn. Vet inte hur många hundra skolbarn som bara sprang mot oss. Haha. Helt plötsligt var vi omringade av barn, och var tvungna att ta oss därifrån. Lee kom till undsättning och ledde oss bort från folkmassan.

Efter Elloragrottorna for vi till Aurangabad och till Bibi Ka Maqbara, vilket är en kopia av Taj Mahal. Byggdes troligen runt 1650-talet och byggdes till minne av beställarens mor.

Dagen slutade med att vi knappt fick rum på det hotellet som skolan hade hjälpt till att boka in oss på. Och kan vi prata lite om hur det är att bo på hotell i Indien med studentvisum? Alltså. Först och främst måste man ha med sig ett formulär som berättar vars man bor någonstans i Indien då man inte bor på hotell. Vi hade såklart inte med oss något sådant formulär. Efter långa diskussioner och något telefonsamtal, så verkade det tillslut öppnas upp en väg. Det togs kopior på våra pass och visum, vi fick fylla i namn, våra fäders namn, datumet vi kom till indien, vars vi kom ifrån, hur länge vi hade tänkt att stanna i indien, när våra visum gick ut, vars våra pass var utfärdade, kontaktuppgifter till någon i sverige, fotografering med webcam och några signaturer.

För en hotellnatt.

Andra dagen började även den, tidigt. Vi lämnade Aurangabad vid 06.30 och begav oss mot Ajantagrottorna. När vi kom fram blev vi igen, omsvärmade av försäljare. De gav oss små kristaller, presenterade sig och bad oss komma till deras affär efter våra besök vid grottorna. De följde med oss ända fram till bussen som skulle ta oss upp för berget och fram till grottorna. Helt galet.

Grottorna var placerade helt annorlunda i Ajanta. Här låg alla grottempel intill varandra, som i en hästsko. Det var helt fantastiskt vackert, och utsikten var magisk. På väg upp mot första grottan hör vi hur något kommer galopperande. Helt plötsligt springer en apa förbi oss, och börjar rycka tag i plastpåsen som en besökare håller i. Apan vinner kampen och plastpåsen går sönder, och apan börjar mumsa i sig de nyvunna nötterna.

De äldsta grottemplen i Ajanta är från 200 år f.Kr. Det var med stor beundran som vi rörde oss i de lokaler som funnit under en så otroligt lång tid. Svårt att ta in så mycket historia.

Uppdatering från Loni.

Då var redan den tredje veckan slut och vi har nu varit på plats mer än 25% av tiden som vi har här i Loni. Samtidigt som veckorna känts som månader, har de även känts som de kortaste veckorna någonsin.

Förra veckan var vi placerade på en vårdcentral i Rahata under tre dagar för att sedan få följa med den mobila kliniken under tre dagar. Det var skönt att få hinna landa och känna in de olika ställena som vi var placerade på och inte ha samma stressen som vi upplevde under förra veckans alla studiebesök.

Rahata är en by som ligger ca 30 minuter från Loni med buss. Vi for dit med en liten skolbuss som lämnade skolan någon gång mellan 09.15-10.00. Äkta Indientid. På vårdcentralen arbetade en fysioterapeutstudent samt tre läkarstudenter som alla var klara med sina studier, men hade nu ett halvår/ett års praktik framför sig. Dessutom jobbade två sjuksköterskor och ett vårdbiträde där. Vårdcentralen tar emot ungefär 1300 patienter i månaden, men tyvärr var inte antalet patienter hos fysioterapeuten speciellt högt. Vi fick vara med på några fysioterapeutiska behandlingar för både ryggsmärta och knäsmärta. Behandlingen som patienterna fick var liknande, först fick patienterna värme för att sedan få några övningar med liggande styrketräning för benen.

Fysioterapeutens behandlingsrum, tillika lunchrummet.

På besök en dagverksamhet för barn. En läkarstudent och en sjuksköterska från vårdcentralen i Rahata träffade barnen och delade ut medicin.

Barnen vägdes under besöket.

När vi var där höll de på att lära sig skriva siffror på marathi. De använde små griffeltavlor och kom till oss och visade stolt upp resultatet.

Vårdcentralen i Rahata har ett lite annorlunda journalsystem från vad vi har hemma. Alla patientjournaler står i vanliga bokhyllor i receptionen.

Utöver det fysioterapeutiska fanns ett rum för gravida, ett för barn, ett för blodprover och en vårdsal med fyra sängar. Vi fick vara med på alla delar, allt ifrån vaccinationer på små barn, kontroller för gravida, HIV- och andra blodtester, samt analys av prover. På övre plan höll tandläkarstudenterna till, och på eftermiddagarna gick vi upp dit och spenderade drygt en timme för att se hur de arbetar. Där finns alltid en tandläkarlärare till hands, och mellan 10-15 elever som har tillgång till åtta behandlingsstolar. Alla studenter var otroligt villiga att förklara och visa hur deras metoder fungerar. Vi fick se rotfyllningar, förberedelse för krona, samt tillverkning av tandproteser. All vård på både vårdcentralen och på tandläkarmottagningen är gratis men behöver patienterna medicin eller sätta på en krona på en tand behöver de betala en liten summa. Exempelvis kostar en krona på en tand kostar mellan 200-900 Rs (25-115 kr).

Här får vi lära oss hur man läser ut vilken blodgrupp man har.

Tandläkarna jobbar alla i ett enda stort rum. Helt plötsligt kan patienten ha fem studenter, ståendes och diskuterande över sig.

Tillverkning av ny tandprotes.

Den andra delen av veckan var på mobile clinic. Mobila kliniken åker runt bland småbyar som har svårt att nå sjukvården och har ett upptagningsområde på ca 35000 personer. Vanligtvis besöker mobila kliniken tre byar på en dag och stannar i byn under ca en till två timmar. Kliniken återkommer till byarna en gång per månad. En vanlig dag startar de med att åka till skolor för att vaccinera eller göra hälsokontroller på barnen. Resterande tid får personer komma till den mobila kliniken. En stor patientgrupp är gravida kvinnor som går på sina kontroller, sedan är det mestadels personer med förkylningar, hosta och skrapsår som besöker kliniken.

Här står vi tillsammans med en av de amerikanska studenterna vid den mobila kliniken.

Här besöker vi en bergsby med ca 400 invånare, och här får barnen genomgå en undersökning för att upptäcka tex. sjukdomar och undernäring.

Vi har nämnt hygien innan och vi kommer garanterat att nämna det igen. Det är så svårt för oss att förstå hur man kan ha det så smutsigt som det är här när man arbetar inom sjukvården. Redan som barn får vi i Sverige lära oss att tvätta händerna innan mat, torka om man spillt, slänga skräp i papperskorgen och hålla saker rena. Men här är den uppfostran helt annan. Åker man bil slänger man ut skräpet genom fönstret, finns det en gardin i närheten och man är smutsig eller kladdig om händerna, så torkar man sig i den. Och att använda samma verktyg vid undersökningar utan att tvätta av är inte heller något konstigt. Det är väldigt svårt att ta in, och väldigt svårt att förstå. Vi jobbar hårt med vår handsprit som vi tog med oss från Sverige.

Socialmedicin.

Vi får vara med om så otroligt mycket, hela tiden. Det är svårt att ta in allting, och det är svårt att sammanfatta på något vettigt sätt.

I måndags startade vår kurs i socialmedicin. Det var inte alls så som vi hade förväntat oss. Vi läser kursen tillsammans med fyra härliga amerikaner som anlände till Loni i lördags. Nu är vi inte längre de enda vita personerna på campus och känner oss inte lika uttittade nu som under förra veckan.

Sockerrörsfabriken som nu efter drygt 50 år gett upphov till att 70% av befolkningen i byn har jobb. Genom att fabriken gett möjligheten för byn att byggas upp med skolor m.m. Från fabriken levereras ca 250 ton/säsong.

I onsdags var vi på ett helt gäng med studiebesök. Sju stycken, för att vara exakt. Vi började dagen med att besöka sockerrörsfabriken, för att sedan fara vidare till mjölkfabriken och senare förbi fyra olika skolor. Dagen avslutades med ett besök på bank, vilken startades som ett kooperativ, där bönderna skramlade ihop det lilla som var och en hade. Detta för att kunna låna av sig själva istället för att låna från "rika män" som kräver massvis tillbaka i ränta.

Mannen i vitt är Mr. Juri. Han hänger med oss på våra studiebesök och försöker att lära oss Marathi. Mannen i blått är Prof. Soma. Han är en av våra lärare i socialmedicin. Här får vi dofta på den färdiga produkten, och i detta fall var det 42% sprit med smak av apelsinblomma.

Som en biprodukt till sockret tillverkas alkohol, 1500 liter /dag tillverkas här och körs sedan vidare till större städer i förpackningar med 100 i varje och flaskor som rymmer ca 0.9dl.. En stark variant och en där de tillsätter vatten och ev smaker som blir 42%. Det är fascinerade att se hur dem arbetar då vi hemma är vana vid att maskiner gör jobbet, här gör dem allt själva. Mannen på bilden placerar korkar på flaskor som åker förbi på löpande band.

Mjölkfabriken fungerar som en bank och alla i byn lämnar in sin mjölk här och får betalt beroende på hur hög fett % mjölken innehåller. Den förpackas i mjuka plastförpackningar, 200 ml säljs för ca 10 Rs (drygt 1 kr) Utöver mjölk tillverkar dem yoghurt, godis och smaksatta mjölkdrinkar.

Här sitter kvinnorna och sätter på etiketter på den söta och smaksatta mjölken. I Loni jobbar man hårt för att kvinnor ska komma ut i arbetslivet för att kunna tjäna sina egna pengar och inte hamna fast i hemmet så som många kvinnor gör i Indien. 

Elever som är 15 och 16 år måste nu välja vad de vill jobba med. Redan nu väljer dem vilken inriktning dem ska studera vidare inom och de måste göra ett specifikt test inom de område de vill studera inom, t.ex. teknik, medicin. Valet är sedan mycket svårt att ändra då man redan från vår gymnasienivå får en grundläggande kunskap inom de område du valt. Och målet med deras utbildning är att få ett jobb, så att de kan försörja sina föräldrar när de själva inte kan jobba längre. Därför ligger det en stor press på dig som tonåring. Loni har arbetat hårt för tjejernas chans att gå i skolan och de har lyckats så nu är det ungefär lika många tjejer som killar som går i skolan här i området.

Torsdagens program var lika fullt och vi började med att åka till ett ingenjörsföretag där de hjälper bönderna med tips och utrustning i olika situationer. T.ex. vid väderväxlingar eller odlingstips m.m. Om skörden utsätts för någon slags sjukdom eller övergrepp så kan bönderna skicka in prover från deras skörd för att få det diagnostiserad och få råd hur de ska agera. Företaget hade även små provodlingar som bönderna kunde komma och titta och, och lära sig hur man odlar mest optimalt för att få så stor avkastning som möjligt. Vi fick se stora bad där spirulina odlades, guavaplantor, granatäppleplantor och ingefärsodlingar. Så otroligt ballt.

Dagen fortsatte sedan till en skola för barn som var stumma, döva eller blinda. Där fick alla döva och stumma gå i en och samma klass, och alla blinda fick gå i samma klass. För att vara en skola för barn med särskilda behov, så var skolan långt ifrån anpassad för någon som är blind. Efter det for vi förbi ytterligare en skola innan vi kom till förberedande militärskolan, där vi stannade ganska länge, fick lunch och såg hela deras anläggning. Dagen avslutades med att besöka ytterligare två universitet, läkemedel och ingenjörsutbildningar. Vi har nog aldrig varit med på så många fotograferingar tidigare, som under gårdagen.

Närmast i bild är det som ska bli granatäpplen, så småningom. Och det i bakgrunden är guavaträd.

Spirulinabad. Just nu försöker företaget att lära ut till bönderna att odla spirulina. Ett sådant badkar som det ovan kostar ungefär 25000 kronor, och ger 400 gram spirulina varje dag. Kilopriset ut till kund ligger på ungefär 800 kronor, vilket gör spirulina till en riktigt god affär. Nu har de flesta inte råd med så stora spirulinaodlingar, men som de sa, man kan starta med ett litet kar, för att senare köpa ett större.

I skolan för blinda, stumma och döva gick eleverna i klass 5-10 gick tillsammans. Här fick Malin ett test på sina teckenspråkkunskaper då hon fick ställa sig framför en klass på ca 40 personer och prata med dem. Eftersom att vårt teckenspråk inte är det samma så fick en lärare också översätta men det var en ny, spännande och skrämmande upplevelse. I klassrummet för de blinda blev vi väl mottagna med musik och sång.

Militärskolan är en vanlig skola men de förbereds också inför att kunna söka in till militären. De går 480 killar på skolan, 5-17 år. I de vanliga skolorna är det också vanligt att man bor på hostel på skolan och att bara några få som bor i närheten kan bo kvar hemma, men här på militärskolan bor alla på skolområdet. De har vanlig skola mellan 8.30-13.30 och övriga tider har de aktiviteter av olika slag, sporter, simning, skjutträning m.m. Vi möttes av en av de yngsta klasserna som sjöng oss välkomna dit och om fred, vilket slog hårt på oss när man vet att de efter detta ska tränas med vapen. Så otroligt svårt att förstå och ta in.

Vi bjöds på lunch här på militärskolan och fick sedan se alla deras träningsanläggningar i området. Det var den absolut "finaste" skolan, om man ska se till lokaler och omgivning. Vi fick här prova att skjuta luftgevär.

Otroligt trötta och mätta på intryck, var fredagen en välbehövlig helgdag och vi passar på att bara vara lediga. Imorgon väntar veckans sista lektioner innan vi tar helg!