Nashik

Förra veckan spenderades på äventyr utanför campus.

När vi stod utanför Centre of Social Medicine på måndagsmorgonen förra veckan så visste vi inte riktigt vad som väntade oss de kommande tre dagarna. Vi hade sett på schemat att vi skulle sova två nätter i Nashik, men mycket mer än så visste vi inte.

Efter en stunds väntan (det är alltid en stunds väntan i Indien), så kom vår bil. Tillsammans med chauffören och läraren från skolan så blev vi åtta personer plus massa packning och material, som klämdes in i bilen med endast sju säten och utan bagageutrymme. Vi kallar det för en bra start på dagen. Moa hamnar allra längst bak där biltaket är lite lägre, och slår i huvudet i taket vid varenda gupp (vilket är en helt del) under de första två timmarna av bilfärden. 

Väl framme vid vårt första stopp så var vi alla lite småtrötta och fortfarande ganska oinförstådda i vad som skulle vänta. Sedan följer en procedur som återupprepas mångtalet gånger de nästkommande dagarna. Vi går in i en byggnad och tar trapporna längst upp. Vi kommer in i ett litet rum, fyllt med människor och stolar ställs fram för att vi ska kunna sitta ned. Vi svenskar och de fyra amerikanerna sitter alltså ned, medan alla andra står upp. Vi vet inte riktigt vars vi är, och de som vi besöker har inte riktigt koll på vilka vi är. Men där sitter vi. Om vi har tur, så startar alla möten med en liten presentation kring vars vi befinner oss, och vad personerna som vi besöker sysslar med. Men ibland så blir vi direkt tillfrågade att ställa frågor. Utan att riktigt veta vars vi befinner oss. Det är.. speciellt.

Tillbaka till första stoppet på vår resa. Det visar sig att vi har hamnat på ett DIC (drop in-centre) för sexarbetare. På knagglig engelska får vi lära oss om deras arbete med MSM (men who have sex with men), FSW (female sex workers) och TG (transgender). I Indien är det olagligt att både köpa och sälja sex, men trots det är det en stor industri. Många sexarbetare har endast några få år av skolgång, medan andra inte har någon utbildning över huvud taget. Eftersom sex är ett tabubelagt ämne, så saknar otroligt många indier kunskap om HIV/AIDS och könssjukdomar, vilket i sin tur gör att sjukdomarna sprids.

Kondomerna till höger kan sexarbetarna köpa för 3-4Rs, (ca 50öre i sek) medan de till höger är lite dyrare.

I det här rummet skedde läkarundersökningarna för de arbetare som behövde undersökas. 

Under våra besök på de olika DIC, fick vi möjlighet att träffa både män och kvinnor som jobbade som sexarbetare. De själva uppmanade oss att fråga om allt som vi funderade på, och svarade gärna på allt, förutom de frågor som berörde deras psykiska mående. När vi tog upp ämnet, började tårar rinna ned för kinderna, och personen i fråga var tvungen att ta en paus. Vi förstod att det var ett ämne som många gräver ned djupt för att orka med sin vardag. Det var lättare att prata om att de tjänar 200 Rs (ca 25kr) per sexuell tjänst, men att det beror på ifall man tillhör en bordell eller ifall man säljer sig på gatan. Dem berättade också att det händer då och då att dem bli hotade med olika vapen för att antingen ge sina tjänster gratis eller att ha sex utan kondom.

På bordellen som vi besökte jobbade det bara kvinnor som var mellan 20-30 år. Där tjänar de 320 Rs (ca 40kr) per sexuell tjänst, men måste betala tillbaka hälften till bordellmamman i slutet av varje dag. De berättade att varje kvinna kan ha mellan 4-25 kunder per dag, och att kvinnorna jobbar varenda dag, året runt. Förutom fem dagar i månaden förstås, då kvinnan har sin menstruation. Då bordeller inte heller är lagligt, så mutas polisen en gång i månaden. Då betalar bordellägaren ungefär 40 000 Rs (ca 5200kr) till polisen, och får då behålla sin verksamhet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta inlägget. Det är så otroligt svårt att ta in och att återberätta. De här dagarna kommer finnas med mig, under resten av mitt liv. Jag tror att jag talar för Malin också. Det här var dagar som vi verkligen inte var förberedda på. Även om vi skulle fått chansen att förbereda oss, så vet jag inte hur man förbereder sig för att möta människor som lever i sådan misär, att den enda utvägen är att sälja sin kropp till främlingar? Hur kan vi någonsin ta in, att det är en grupp med människor som lever sina liv på samhällets lägsta trappsteg? Att de som styr landet inte ens vill ta i dessa människor med tång när de dör, att deras kroppar istället bara dumpas någonstans.

Organisationer beståendes av kvinnliga sexarbetare har startas under de senaste åren och vi fick möta styrelsen för en av dessa organisationer. De berättade bland annat om hur de jobbar för att öka rättigheterna för de kvinnor som jobbar med sex, hur barnen till kvinnorna ska få utbildning och om de self empowerment-kurserna som hålls.

Vi besökte ett slumområde i Nashik där över 10 000 människor hade sitt hem.

Slumområde i Nashik.

Red-light district i Nashik.

Trappan på bilden leder in till en av bordellerna i Nashik. Det var inte meningen att vi skulle stanna till där, men blev inbjudna av kvinnorna då vi gick förbi. De, som inte hade någonting alls, insisterade på att bjuda oss alla på kall läsk som de sprang iväg och köpte åt oss. Helt surrealistiskt att dricka den kalla mangodrycken och samtidigt veta att det vi dricker är värt minst en dags arbete för en kvinna.